tjenster nödgas jag å detta rum emot utspridda förklenliga och, så in- som utrikes, mer eller mindre intryck görande rykten anlita Svea Rikes Ständers urminnes rättvisa och allmänt berömda ädelmodighet, som ej annat kan än med mig instämma, bättre vara att våldsamt dö än med anfäktad heder långsamt lefva.
Bevis på hvad jag andrager äger jag uti en skrift, i svenskt mål och med svenska händer, nyligast skrifven, medelst hvilken jag till min heder och ära på det högsta angripes, och uti hvilken jag, igenom ogrundad jemförelse, till det nesligaste dödsstraff skyldig förklaras[1].
Ehuru dess äreförgätne författare sökt sina vapen i mörkret smida, och oaktadt han sitt föraktliga namn under egen blygd döljer, vet jag dock både rum, ort och folk, som dervid brukats, hvilka jag af sky för egen hämd under dessa dessutom nog bullersamma tider gerna åt en evärdelig glömska öfverlemnar. Af sådana mordiska vapen och hemska hugg lära ju otvifvelaktigt R. H. St. urskilja deras uppsåt, som med dem umgås.
Det svenska namn jag bär och det svenska blod i mina ådror rinner tillskrifver jag såsom en af svenska folkets ädla kännetecken det naturliga förakt jag emot slike skamflata, rädda och dolda ovänner hyser. De stånde mig, i fall de sådant gitta, på detta dyra rummet till tals, om jag någon orätt gjort, om jag kallt hjerta för mitt fädernesland burit, om jag gåfvor tagit, om jag hemliga snaror utlagt, om jag sökt någon på olofligt sätt till mina tankar locka och öfvertala, om jag inför öfverheten sagt hvad jag ej för menigheten dristat upprepa, om jag någon man lönligen svärtat, om jag i hopp om mörker mörka gerningar utöfvat. Har jag slikt till rikets men eller den ringaste dess innebyggares förtryck gjort, så vare mitt stoft förströdt och mitt namn bland Eder, gode Herrar och svenske Män, utplånadt! Men finnes jag deremot af gammal svensk art, bör jag svensk manna-rätt njuta, hvilken jag intill min sista andedrägt för svara tänker.
Min öfverhet har jag troligen tjent och ingen annan derföre ansett än den hvilken Gud oss igenom lemnade ordentliga medel tillordnat. Denna min undersåtliga pligt upplifvas af sannskyldig kärlek, då jag dagligen och närmast röner, att när den Högste en gång vår nu regerande konung
- ↑ Förmodligen någon af Erik Wrangels pasqviller.
