Sådana försök göras beklagligen ibland oss af dem som vilja svenske heta, och är det R. H. St:s ömmaste vård värdt att så kringskansa var frihet och säkerhet, att inga andra bevis måge en redlig mans frejd stadga än de, hvilka uti Rikets tänkeböcker och handlingar förvarade äro, heldst vi redan med yttersta våda rönt hvad fara ett land i gemen och hvar enskild i synnerhet undergifven är, då en för rikets bästa ifrig hop under irrbloss och falskt sken till otillbörliga, ja blodiga våldsamheter förledes.
Ord äger jag ej nog att inför R. H. St. förklara den vördsamma erkänsla, med hvilken mitt sinne uppfyldt är för den frihet mig tillstadd blifvit att här å allmänt rum få göra en allmän bekännelse, så öfver mitt uppförande som öfver mitt tänkesätt.
Hvad af mig anfördt blifvit, förmodar jag ej anses — emot mitt uppsåt — såsom någon nedrig[1] ursäkt. Den behöfver jag så mycket mindre, som min dom eller min befrielse redan bör finnas uti rådsprotokollerna inskrifven. Och ju högre och vigtigare mitt kall varit, ju blodigare bör en rättmätig hämnd blifva, ifall jag detta emot ed och förbindelser missbrukat. Otidigt skonsmål skall jag så mycket mindre begära, som jag nogsamt försäkrad är, sådant i våra tider vara det hopp, hvilket mången till ondt och argt förleder. Min endaste afsigt har varit, som det också nu är, att med skyldig vördnad trägnast anhålla, det täcktes R. H. St., deras Sekreta Utskott och Sekreta Deputation uppdraga att efter nogaste undersökning sitt rättvisa yttrande öfver milt förhållande afgifva, på det jag en gång i lugn måtte få sköta de mig ännu åliggande embeten, hvilka R. Ständers förtroende och öfverhetens nåd mig anförtrott, samt för allmänt om mig utspridt tal njuta allmän upprättelse.
Finnes bland Riksens härvarande Ständer någon enda ledamot, med hvilken jag emot min dyra och edsvurna pligt samt utöfver mina embetsgränser mig uti riksdagssysslor inlåtit eller sökt till en eller annan irrig tanke att leda, den träde nu fram och tillvite mig sådant offentligen! Här å detta ställe är den rätta ort, å hvilken ett Rikets Råd, såsom R. H. St:s fullmäktig, för dess förvaltning redogöra bör. Sådant har varit våra redlige förfäders uppriktiga sätt att handla; ifrån dem vanslägtas säkert de af deras efterkom-
- ↑ Nedrig = låg.
