Hoppa till innehållet

Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/299

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
291

styrelsens högsta konst att ständigt underblåsa menniskornas äresjuka och att anse dem som en försigtig läkare anser de vanliga febrarne, då han ej förr dämpar deras anfall, än han antingen afvaktat deras mognad eller märker, att de vilja sig i hetsig sjukdom förvandla.

En konung, som gifver Gud äran, en konung, som sjelf är måttlig under traktan efter ära, en konung, som med nåd och belöning uppmuntrar sina undersåter att löpa på den hala ärans väg, är den sällaste bland konungar.

En undersåte, som har orsak att tjena med gladt hjerta, en undersåte, som räknar fyllnaden af sin pligt för sin rättaste belöning, en undersåte, som hvar dag läser i sin konungs ögon en oombytlig nåd, en undersåte, som ej trampar andra under lyckan, en undersåte, som i det klaraste väder bereder sig på storm och vattuflod, en undersåte, som aldrig bländas af ärans falska sken, förlorar utur ögonsigtet en ljuflig enslighet och ett stilla samvete, är den lyckligaste ibland alla menniskor.

Med odödelig vördnad njuter jag den nåden att vara

Eders Kongl. Höghets
Min Nådigaste herres
underdånige och trognaste tjenare
C. G. T.

Akerö den 26 Aug. 1753.




Ett hundrade vargar.
Saga[1].

I fullt språng, svettig, snafvande och andtruten, kom Olle in uti sin faders stuga. »Söte far», ropade han med halfbrutna ord, »söte far, kom ut! Hundrade vargar stå omkring vår täppa.» — »Ljug i Blåkulla, pojke!» svarade den beskedlige fadren, som täljde på en fimmerstång och hatade lögn. »Nå nå, käre far, sextio voro der visst», åtrade Olle. — »Hut!» sade Mats, »när såg du, byting, sextio vargar? Hur ser vargen ut?» »Vargen — —» sade Olle,

  1. Ur T:s skrifter utg. af G. Frunck.