292
som skubbade sin arm, »vargen går ju i valmarsjacka, är stor som mors hvita qviga, ögon som eldkulor, tänder långa som yxskaft, breda och hvassa som de största huggjern, lurfvig och lång råmpa. Jo men, jag har sett honom afmålad hos klockar’s. Tjugo stodo utmed mig, de andra tjöto nedanför ledet. Hu! det var så ohyggligt. Jag qvista’ förut, de skumpade efter, och — — » »Jag skall lära dig qvista, jag!» invände fadren, »du sqvallerbytta! Jag mente du gäckades, men lell ser jag det är allvare. Malin! på hyllan vid skåpet ligger riset, som gumman min band i ottan.» — »Riset!» ropade gossen. »Inte kunde jag under skräcken så noga räkna; men tio i rad.» — »Rada dig, du kärrkråka!» svarade den förtörnade fadren, »upp med styret!» »Ack!» qvidde Olle, »i en olycklig stund såg jag dessa vargar. Jag skall aldrig mer koxa efter dem. Ack mor! be för mig. En varg hade ju så när fått mig i rocken och var in på hasana på mig.» — »Byxorna ned», ropade Mats, »ingen af de grå har synts i hela verlden, ja, ej ens i detta härad på tjugo år. Fort, fort! Jag har annat att göra än att basa barnstjertar och pruta med dig hela dagen om ett kok slängar. Kusja ner på bänkbrädden!» »Kanhända», framsnyftade ungen, »var det prestens hund.» »Nåväl», sade gubben, »prestfars bandhunds skål!» Gossen fick stryk så det hven i stugan och ljög sedan aldrig mera.
