312
Grefve Hurtig. Stackars kusin, så vill han sticka ut mig hos fru Lotta, vill han ...?
Baron Stadig. Jag har vågat så mycket förr en gång och gått till lands dermed på köpet.
Grefve Hurtig. Det har jag min sann lust att se! Men säg mig, min kära hjertans kusin, vet hon, att du tycker om henne?
Baron Stadig. Det tror jag knappt.
Grefve Hurtig. Trå[1] som icke rätt ömkar dig, stackars gosse! Hör, om du vill, så skall jag taga på mig att berätta henne detsamma.
Baron Stadig. I är alltför tjenstaktig, kusin; den mödan har jag heldst sjelf, och väntar allenast på tillfälle.
Grefve Hurtig. Tillfälle! Ah parbleu! det skall jag skaffa dig, min kära baron Stadig, det skulle ock ske nu på ögnablicket; men jag har nu några affaires d’importance. Min kammartjenare Champagne skall uppvakta er här uti mitt logemente, om I vill blifva här qvar så länge, till dess jag inom en half timmes förlopp kommer tillbaka, då vi sedan skola besöka fru Lotta. Hola, Champagne!
Champagne. Munsier!
(Grefve Hurtig hviskar till honom.)
Champagne. Fort bien, munsier.
Andra inträdet.
Baron Stadig och Champagne.
Baron Stadig. Hvad i påfvens namn ha vi fatt här för en figur? Ètes vous Français, mon ami?
Champagne. Vi, munsier.
Baron Stadig. Votre nom est la Champagne?
Champagne. Vi, non, munsier.
Baron Stadig. Hvad vill det säga: vi, non? Jag tror, du är rätt så mycket fransos som jag.
Champagne. Ja, jag tror så med, herr baron. Känner I inte Lars Lustig?
Baron Stadig. Låt mig se. Jo min sann, jag ser, det
- ↑ Trå = hin onde.
