320
Fru Lotta. Behöfs det så mycket krus, min Fiken, till att begära lof för baron Stadig att besöka mig? Är det inte nog, att han är din halfbror, till att vara välkommen? Att jag påminner mig rätt, så måste jag hafva sett honom i min barndom.
Fröken Sophia. Kan min engel minnas sin barndom och hvad som då sig tilldragit? Åh, det vore min sann mycket! Och har likväl sedan blifvit en mycket ärbar fru och är nu en djupt sörjande enka. Låt mig se, efter en helt noga tidräkning lära dock alla dessa omskiften i hennes stånd hafva tilldragit sig inom tre långa år, sorgeåret inräknadt, som jag hjertligen önskar henne lycka till att nu hafva slutit.
Fru Lotta. Du har rätt, min Fiken. Jag var bara barnet, när jag på min fars befallning samtyckte till att taga en man, utan att jag visste, hvad det betydde. Jag lärde det dock alltför snart, ty den knarrige gubben, som jag måste erkänna för herre och husbonde, märkte, ej mycket långt efter bröllopet, hvad galenskap han gjort, i det han tagit sig en alltför ung hustru för sina år; han vardt derföre ångerköpt, sedan svartsjuk och sist så krasslig och så förtretlig, och jag derpå så mjeltsjuk och melankolisk, att endera af oss nödvändigt måste troppa af, till att göra den andra lycklig och nöjd. Min gamle gubbe var så obligeant att resa förut och har nu lemnat mig i possession af all sin egendom, hvarföre jag likväl har orsak att tacka min fars försigtighet, som bragte min pickhågade ålderstigne friare att före bröllopet testamentera mig alla sina rikedomar, hvilka, oss emellan sagdt, min engel, äro mycket ansenliga.
Fröken Sophia. Så att nu min kära fru Lotta är, kort sagdt, en ung, skön och rik enka. Lyckliga omständigheter min sann!
- ↑ Scenen är under hela denna akt fru Lotta Enterfelts bostad.
