Fru Lotta. Min hjertans Fiken, den är lycklig, som tror sig vara så. (Suckar.) Men är det icke sant, att jag måste hafva sett din bror, förrän jag vardt gift?
Fröken Sophia. Vi voro grannar på landet; våra föräldrars vänskap gjorde, att vi, deras barn, voro ock snart sagdt alltid tillhopa. Jag var så lycklig att beständigt få njuta denna förmonen och att dymedelst förvärfva mig ditt förtroende, min Lotta, som tvärt emot dessa tiders vana i alla ombyten varit uppriktig och beständig. Men min bror Stadig var mesta tiden vid akademien; dock ökade han då och då vårt lilla sällskap. Sedan började han sin resa utomlands; men som min far, som var hans styffar, hastigt dog, nödgades han skynda sig hem och har allt sedan uppehållit sig här i Stockholm, att afvakta en hop förtretliga, oss gemensamt angående processer, som gemenligen äro det säkraste arfvet, barnen få efter deras föräldrar. Men om jag icke bedrar mig, så hade han den lyckan att se dig, min engel, här om dagen uti mitt logemente.
Fru Lotta. Du hade så stort sällskap den gången, jag dröjde så kort tid qvar, är ock gemenligen så litet curieuse att efterfråga, hvem den eller den är, att jag min sann ej kan erinra mig ett enda ansigte, som jag då såg. Men säg mig rätt uppriktigt, hvarför begär din bror så enständigt att få besöka mig? Jag hoppas ej, min käraste Fiken, att han kommer att öka hopen af mina friare?
Fröken Sophia. Men om det så vore, min lilla söta fru?
Fru Lotta. Åh, hennes tjenarinna, min sköna fröken! Hennes bror har utan tvifvel lärt henne dessa hjertbrytande namnen. Men utan skämt, min käraste Fiken, det skulle göra mig hjertligen ondt, om din bror ville besöka mig på den foten.
Fröken Sophia. Men hvarföre så det, kära du? Du känner ju hans familj, att den är en ibland de äldsta och bästa i hela Sverige; du vet också dess välmåga, och fast han är min bror, så kan jag likväl säga, att hans person är inte obehaglig, hans väsende är hvarken flygtigt eller trumpet, och om jag ej visste, att han hade ett så fromt och redligt sinne som någon i verlden, så vore jag ovärdig din vänskap, om jag i minsta måtto talte för honom.
Fru Lotta. Jag vore ock ovärdig din vänskap, min engel, om jag icke trodde hvart ord, som du säger; men jag är så ledsen vid att blifva så förföljd och plågad, som jag
