Sjette inträdet.
Fru Lotta, Sara, Måns.
Fru Lotta. (För sig sjelf.) Tänk huru ärbart, huru ödmjukt och tillika huru kärleksfullt han tog afsked! Jag ser dina förtjenster, baron Stadig, men är inte i tillstånd att dem belöna.
Måns. Här är en dräng här ute, som har ett ärende till ers nåd.
Fru Lotta. Gå, du narr! Vet du inte så mycket att fråga, hvem som har sändt honom?
Måns. Jag har så gjort, men fått till svars, att han måste tala med ers nåd sjelf.
Fru Lotta. Låt honom komma in.
Sjunde inträdet.
Till de förra inkommer Truls Ändafram.
Truls. Om förtänkelse,[1] hvem skulle vara frun i huset här? Ni är begge så lika granna. (Spottar en stor hop midt på gölfvet.)
Sara. Du kunde väl hafva spottat i vrån, din obeskedliga bängel.
Truls. Så, Ni måste fuller hafva högsta rösten i huset Ni, märker jag, efter Ni är så stor i redan[2] att kalla folk ökenamn.
Fru Lotta. (Sakta till Sara.) Hör, min dotter, efter han tager dig för mig, så låt bli dervid. Jag är alldeles inte i humör nu att tala med sådant sludder. Agera du min person så länge.
Sara. (Sakta till frun.) Gerna, ers nåd. (Till Truls.) Hvad vill I, min vän?
Truls. Min herre heter Junker Torbjörn Ränterik, och jag hans smådräng Truls Ända fram. Min herre vill göra er den äran att besöka er, om I eljest heter Fru Lotta Enterfelt, och har emellertid sändt mig förut med detta brefvet.
