328
Grefve Hurtig. Je l’en défie: han är så dum, att I lär snart ledsna vid honom, och då blifver jag dubbelt välkomnare, par ma foi. (Går ut och bugar sig för fröken Stadig. Champagne följer honom.)
Fjerde inträdet.
Fru Lotta, Fröken Gladlynt, Baron Stadig, Sara.
Baron Stadig. Hvad tycker I om vår fransyska kusin, syster?
Fröken Sophia. Han har min sann intet att skylla naturen, som skapat honom behaglig nog; men han har i mitt tycke hittat på en konst att göra allt sådant om intet. Det är likväl skada, ty der tyckes bo något särdeles godt hos honom.
Baron Stadig. Om jag inte bedrager mig, syster, så lärer han fälla samma omdöme om dig som du om honom.
Fröken Sophia. Inte i allt, hoppas jag. Fru Lotta, fru Lotta, har I inte gått er trött än?
Baron Stadig. Min nådiga fru, tillåt att jag nyttjar det tillfälle, som min lycklige rival gifvit mig, hans förmätenhet och egen inbillning.
Fru Lotta. Håll, herr baron! Jag tror inte, att han lemnat er här qvar till att tala illa om sig. Min Fiken! (Hviskar åt henne.)
Fröken Sophia. Hör, min bror, vill I vara så god och följa mig här öfver gatan till min gamla faster, fru Gladlynt?
Baron Stadig. Ja gerna, min syster.
Fröken Sophia. Jag skall i ett ögonblick vara tillbaka, min engel.
Fru Lotta. Ju snarare, ju välkomnare, min Fiken.
Baron Stadig. Jag går ifrån er, min skönaste fru, men lemnar hos er ett uppriktigt och troget, men derjemte af kärlek brinnande hjerta.
