Truls. Om jag känner krutet rätt jag, junker, så trå vali mej hon ger många goda ord, och det har jag sagt er förut.
Junk. Torbjörn. (För sig sjelf.) Få mig skam,[1] får jag dig man en gång i mina klor jag, skall du inte bli så mjuk, som du nu är styf, om jag heter Torbjörn eljest. (Till frun.) Sitten i fred, välborna fru.
Sara. Hvem är der? Si, jag ber honom om förlåtelse, min herre.
Junk. Torbjörn. Ni må så väl kalla mig Munser som Herre; jag kännes vid ingendera. Jag heter Junker Torbjörn, min far hette Junker Torbjörn Torbjörnsson af Stollebo, och så ha vi heta från far till son, allt sedan Kung Orres tid. Jag har sextusende daler silfvermynts bonderänta, ren, god bonderänta, min fru. Här är min jordebok med by och bonde och hvar räntepersedel. (Tar upp ett hoprulladt papper.)
Sara. (Skjuter ifrån sig papperet.) Min kamrerare förstår sig bättre på allt detta än jag. Emellertid så ber jag er om ursäkt, junker, er titel var mig obekant.
Junk. Torbjörn. Det må så vara denna gången, min fru; litet brutit är snart förlåtit, som vi pläga säja i vår bygd. Jag vill vara kort i mitt ärende. (Medan han talar, makar han sig åt länstolen och sätter sig hastigt ner.) Jag säger, jag vill vara kort i mitt ärende. Men sätt er ner, fru, sätt er; vi blifva snart lika goda. Hör, Truls, tänd på min tobakspipa. (Sara sätter sig på karmstolen och skakar på hufvudet.)
Truls. Det skall ske, junker. (Tager fram ett tobaksfoder [2] och derutur en pipa och går till ljuset att tända på densamma.)
Sara. Fy, junker! När plägar man röka uti en fruntimmerskammare?
Junk. Torbjörn. Hör, fru, jag vill så begynna, som jag ämnar hålla ut; jag förstår mig inte på att krusa, när man friar, och vara plump, sedan man blifvit gift. Sådan som I ser mig nu, så blir jag.
Sara. (För sig sjelf.) Åtminstone blir du inte bättre, det går jag god före; men jag måste låta den narren göra, just som han vill.
Junk. Torbjörn. Men, min fru, kan man inte få ett glas öl här hos er? I min bygd sättes alltid ölstopet fram, när främmande kommer.
