332
Sara. Öl! Junker, här drickes intet annat än vatten i mitt hus.
Junk. Torbjörn. Litet bröd till, min fru, så kan I pläga era gäster med fångetraktamenter. Men Ni ska veta, att på Stollebo har jag godt vatten, å Ni ska få vatten der min sann, så det skall stå öfver begge öronen på er. (Röker allt fort och talar, spottar och snyter sig på golfvet samt torkar näsa och mun med rockskörtet.)
Sara. (För sig sjelf.) Åh, din otäcka! (Till Junkern.) Men I sade, junker, att I vill vara kort i ert ärende; jag har ännu icke hört ett ord deraf.
Junk. Torbjörn. Vass mänken,[1] det är sant! (Slänger tobakspipan från sig på bordet.) Ni skall veta, min fru, jag kommer rent ut att fria till er. Er far, Amiralen tänker jag de kalla honom, har redan gifvit mig ja, och nu vill jag endast veta, när vi sku hålla bröllop och få resa i kärlighet neder åt landet igen.
Sara. Men I måste hafva mitt ja också, junker: I vet, jag är en ung enka och råder om mig sjelf.
Junk. Torbjörn. Trå vali mej, är icke det sant! Nu har jag grymmeligen förplumpat mig. — Det kan fuller så vara det, välborna frun; men jag mente, att när er far sagt ja, skulle I inte vilja göra honom emot. (Tager upp sin pipa igen och börjar att röka och spotta som förr.)
Sara. Jag måste fuller vara en lydig dotter, vet jag. Men, junker, I sade, I vill föra mig neder åt landet, strax efter bröllopet?
Junk. Torbjörn. Ja, hvad eljest i raggens[2] namn? Till Stollebo menar jag. Hvar kan Ni vara bättre?
Sara. Här i Stockholm, junker. Jag vill ock börja, som jag ämnar hålla ut. Tror I, att, om jag tager er till man, mitt uppsåt är att blifva begrafven på landet ibland era öldrickare? Nej, junker, i Stockholm måste vi blifva, der skola vi roa oss, dagligen hafva sällskap, dans och musik, snart fara hit och snart dit. Sku vi icke så, min lilla vän? (Klappar honom på kindbenet.)
Junk. Torbjörn. (Stiger hastigt upp och kastar pipan på golfvet.) Fru, smek inte mej! Jag håller inte af sådant aperi. Det blir ändå inte af; med mig skall Ni resa neder till
