Stollebo. Der ha varit så goda fruer förr der som I, kan tro. Bli qvar i Stockholm, sade I! Ja, då vore Torbjörn klok min sann. Nej, fru, ett ord så godt som hundrade: säg antingen ja och lofven att vilja strax resa härifrån, eller säg nej, och då skall i I få bli qvar i Stockholm, till dess mossan växer på er, för Junker Torbjörn.
Sara. (För sig sjelf.) Jag måste inte alldeles ge honom korgen, eller förr än jag vet min frus vilja, fastän jag väl kan gissa den förut. (Till Junkern.) Men, junker, i måste inte vara så hastig. Rom byggdes inte på en dag, vet I. Låt mig få liten tid att betänka mig; om det är möjligt och menskligt, att jag allenast kan bringa mitt sinne till att tycka om landtlefverne, så vill jag inte sända så vacker ungkarl, som I är, onöjd från mig.
Junk. Torbjörn. (Till Truls.) Ser du, Truls, när man tar i rätta strängen med dessa Stockholms granngerningar,[1] så kan man fuller köra räta fåror med dem ock.
Truls. Ja, junker, man måste min sann inte låta dem täfla med sig om husbondekastet.[2]
(Junk. Torbjörn stiger fram och vill taga Sara i famn.)
Sara. Litet tålamod, junker! Jag har ju sagt er, att I ej måste vara så hastig.
Junk. Torbjörn. Du skall få råda för denna gången, din lilla bytinge; men när skall jag få svar? — Trå som icke börjar nu på hålla hjerteligen af den lilla styggan!
Sara. I morgon, min kära junker; jag vill sofva derpå först: drömmer jag om er i natt, så är saken klar, och det känner jag på mig, att jag ska göra.
Junk. Torbjörn. God natt då tills i morgon, min engel!
Sara. (Allena.) Tänk, huru mjuker han vardt på slutet! Stackars manfolk! I må vara så spotska och så plumpa, som I viljen, och slingra er, huru er behagar, så gör dock en någorlunda vacker flicka, som förstår sin konst, med en kärlig åsyn och några söta ord er alla till narrar, min sann, och det är summan på texten.
