Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
27

Siskan och Näktergalen.
Fabel.

Siskan kom till Näktergalen,
Den hon vänskap svurit har,
Gråtögd, vred och rörd hon var.
»Vet du», sad’ hon, »nyss i dalen
Var jag på en fågelfest,
Det jag ångrar tusen gånger;
Tänk, man tadlar dina sånger,
Och de skönsta aldramest.
En på drillen lyte lade,
Sade, att han faller trögt;
En, att sången går för högt.
Ändtligt Spolen myndigt sade:
Hela rösten jag försmår;
Tacka vill jag Trastens tunga,
Lärkan kan ock ändtligt sjunga,
Så att sången man förstår.
Men mig mest till ifver rörde
Otacksamma Gökens spel;
Aldrig utaf dig jag hörde,
Att du siktat andras fel.
Deras gåfvor du berömmer,
Lemnar heder i sitt mått,
Icke heller den fördömer,
Som ej någon stämma fått.
Hvi skall du så lindrig vara
Om de andras sång och tal?»

»Derför» — hördes fågeln svara —
Att jag är en näktergal.»




Skönhetens bräcklighet.

En blomma rinner upp ur mull,
Af vinden blåses hon omkull;
Hon vissnar och hon faller af,
Och vintern bäddar hennes graf.