manières de vivre, som jag eljest är så laggrann uti. Men, min fru, hvarföre var I så otålig sist, när I så godt som visade mig dörren?
Fru Lotta. Examinera ert eget hjerta, grefve, och er egen tunga! Tror I, att, fast ett dygdigt fruntimmer haft den svagheten att tillstå, det hon hade något tycke för en kavaljer, hon derföre utan förtret kan höra, att sådant allestädes uttrumlas, ja torde äfven snart komma i avisorna?
Grefve Hurtig. Min fru, min kusin Stadig var min confident och den endaste, jag förtrott mig till; någon måste jag ju hafva till att öppna mitt hjerta för. Om han varit indiscret, är det mitt fel?
Fröken Sophia. Grefve, grefve, om I har så många kusiner, som jag vet att I hafver confidenter i detta målet, så har er slägt vackert tagit till och förökat sig på dessa fjorton dagar. Min bror Stadig vet att tiga och tala med, det försäkrar jag er på.
Grefve Hurtig. Åter två emot en igen! Ma foi, il n’y a pas moyen. (Kastar ögonen åt fröken Sophia.)
Fru Lotta. Dessutan så skulle jag tro, grefve Hurtig, att vissa samqväm, som I frequenterar, och vissa nöjen, som I tager, ej vore anständige för en person af ert stånd, och som pretenderar så mycket, som I gör, att älska ett fruntimmer, som i allt håller sig så god som I.
Greve Hurtig. Jalousie, ma foi! Men huru har hon kunnat få veta sådant, min fru? Jag ser, Stockholm är fullt med afund och baktal. Tacka vill jag Paris: der frågar inte den ena efter den andra; folket löpa inte der med sqvaller till att skilja tvenne älskande hjertan ifrån hvarandra. Men det må vara huru det vill, min skönaste fru: om jag något felat, hvilket jag dock inte vet, så beder jag här på knä om förlåtelse.
Fröken Sophia. Grefve, grefve, I glömmer er! Fru Lotta står inte bakom spegeln. Vänd er hit, om I skall be henne om förlåtelse.
Fru Lotta. Kom, kom,[1] grefve! Det ser så ut, som vore spegeln eller snarare I sjelf, som I ser uti spegeln, hvad I älskar mest. Jag vill dock vara så charitable att tro det vara mer en ovana än egenkärlek hos er; jag är fromsint och vill derföre denna gången förlåta er allt, men
- ↑ Kom, kom = nå, nå.
