346
svär derjemte vid min ära, att det skall blifva sista gången. Jag måste nu lemna er; men I skall vara välkommen hos mig till aftonmåltids.
Grefve Hurtig. Jag skall lyda er befallning. (Bugar åter djupt för fröken Sophia och går ut.)
Sjunde inträdet.
Fru Lotta, Fröken Sophia.
Fru Lotta. Det är så, min Fiken: en stor ändring är skedd i mitt sinne. Tänk, jag börjar nu allt mer och mer se grefve Hurtigs fel, som jag tillförene dels inte märkte, dels tyckte vara behagliga. Du mins ju, hvad min far gaf mig tillstånd att säga honom? Jag hade detsamma åtskilliga gånger på tungan, men kunde inte ha hjerta att gifva honom det nöjet. Ja, min hjertans Fiken, ännu ett starkare tecken, att jag ej älskar din kusin, är det, att jag ej är jalouse, fastän jag nogsamt märkte, att hans ögon mer lupo och fäste sig, der du stod, än sågo mig an. Tillförene hade sådant kunnat förstöra vår såta vänskap, min engel; men jag säger dig med min vanliga uppriktighet, att jag nu anser allt, hvad grefven gör, talar eller tänker, med största kallsinnighet i verlden.
Fröken Sophia. Ligger inte till äfventyrs under denna lilla och, jag tör säga, ogrundade misstanke en hemlig kärlek begrafven, som snart torde tända sig igen?
Fru Lotta. Aldrig, aldrig, min vän.
Fröken Sophia. Men hvarföre försäkrade min Lotta grefven då, att hon ville förlåta honom allt, hvad han felat?
Fru Lotta. Jag gjorde så; men mins min ed, att det skulle blifva för sista gången! Jag är så försäkrad, att han lärer snart igen begå någon galenskap, att jag så godt redan håller mig vara befriad ifrån en tillsägelse,[1] som var så vilkorlig. Men, min Fiken, vill du vara så god och gå litet i matsalen, medan jag går att tillse, om min far hvilar sig ännu. (Är på vägen att gå, men stannar litet och säger:) Men,
- ↑ Tillsägelse = förbindelse, löfte.
