min hjertans du, lär inte din bror komma hit i afton? I allt fall sänd strax och bed honom på mina vägnar göra oss sällskap.
Åttonde inträdet.
Fröken Sophia Gladlynt.
Fröken Sophia. (För sig allena.) Jag har lust att se, huru detta lyktas. Fru Lotta Enterfelt är, som hennes far, uppriktig i allt sitt väsende: hvad hon menar, så säger hon, och när hon beslutit något, så ändrar hon sig icke gerna; så att grefve Hurtig är ofelbart slagen utur skolan der, det är jag försäkrad om; men huruvida min bror deraf kan profitera, står derhän. Nog tyckte jag, att fru Lotta rördes något af de ord, han sade, när han sist gick bort ifrån henne; den enständighet, hvarmed hon ock begärade just nu af mig, att jag skulle i hennes namn sända efter honom, skulle ock synas gifva något hopp; men huru hon lärer på godt manér bringa gubben att komma på andra tankar i anseende till grefve Hurtig, det vet jag inte: han är äfven så beständig i sina resolutioner som hon och måste hafva goda skäl, innan han dem ändrar. Men hvad nya skäl kan fru Lotta anföra, som skulle hafva bragt henne, sedan hon sist talte med gubben och viste sig så lydig att efterkomma hans befallning, att alldeles afslå grefve Hurtigs frieri? Der ligger knuten. Men ändå ... Ni skall veta, vår Lotta lilla, fars endaste dotter och ögonsten på köpet, har inte så särdeles svårt för heller att inbilla den goda gubben, hvad hon vill, om hon tar sig det före. Med allt det så säger jag än en gång, att jag undrar, huru detta lärer lyktas. Emellertid så har jag inte varit så blind, att jag ju sett grefvens åtbörder i anseende till mig. Jag tillräknar dem ungdomens, men besynnerligen vår bereste ungdoms, vanliga ostadighet; men hade de ock gått uppriktigt af hjertat, så är jag ändå alltför mycket fru Lottas trogna vän till att söka förleda ett hjerta, som hon åstundar att äga. Dock jag tillstår derjemte, att, oaktadt alla grefve Hurtigs fel, hvilka äro i sanning mera affekterade än honom medfödde, jag nogsamt kan märka alla de egenskaper, som ifrån så långliga tider ha
