Tredje inträdet.
Grefve Hurtig, Lasse, Amiral Enterfelt.
(Amiral Enterfelt kommer in, just när Junker går ut, och hör lians sista ord; gref Hurtig ser honom inte, utan talar vid sig sjelf.)
Grefve Hurtig. Lasse, lofva’ icke kusin Stadig att möta mig här?
Lasse. Jo, herre.
Grefve Hurtig. Hvad dröjer han så länge då? Jag har nu en god timme, tror jag, väntat på honom i denna svinstigan. Fy, hvad liderligt sällskap kommer hit! Se, hur här ser ut! Du mins våra kaffehus i Paris, Lasse, huru rena, huru propra de voro, och att inte annat än folk af kondition torde visa sig der ibland oss? Vive Paris, vive la France! Ack att jag vore der igen! Men hvem ha vi här?
Amiral Enterfelt. (Helsar på honom.) Er tjenare, herre. Gosse, ge mig en kopp kaffe och de nyaste svenska avisorna. (Sätter sig vid bordet.)
Grefve Hurtig. Je suis votre tres humble serviteur, monsieur. (Sätter sig utmed honom.)
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. (Börjar att läsa avisorna, men lägger strax dem frän sig.) Jag kan fuller se och höra, att Ni är utländsk, herre; men får jag lof att fråga, hur länge Ni varit här i landet, efter Ni förstår så väl vårt språk, som jag märkte med den man, som just nu gick ut?
Grefve Hurtig. Jag har till min olycka varit här alltför länge, ja alltför länge.
Amiral Enterfelt. Men hur länge då, herre?
Grefve Hurtig. Jo, allt se’n jag vardt född, har jag jemt och stadigt varit i detta ledsamma landet, förutan de tvenne lyckliga åren, som jag tillbragte utomlands.
Amiral Enterfelt. Hvad, herre? Född här i Sverige, och således en svensk?
Grefve Hurtig. Ja, inte mer och inte mindre, herre.
Amiral Enterfelt. Men ursäkta att jag frågar er då, herre, huru Ni kan ha samvete att skatta er olycklig för det, Ni bör räkna som en ära? Född en svensk säger Ni, och derföre beklagar Ni er olycka? Herre, herre, vet, att vårt goda, gamla Sverige är och blir uti det anseende i hela verlden, att ingen bör skämmas för att kalla det sitt fäder-
