Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/372

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

364

i uppsåt att der något dröja, till att, efter en allmän vedertagen inbillning, gifva mitt väsende något bättre skick och angenämhet; men jag var snart sagdt knappt ditkommen, förrän jag fick bedröfliga tidender om min styffars död, och blef så tvungen för mina angelägenheters skull att begifva mig hemåt igen. Sedermera hafver jag här hvarken sökt eller ernått någon beställning, lärer ej heller göra derom någon ansökning. Ty, ehuru jag alltid skall vara färdig, enär påfordras, att med lif och blod samt med arbete och hufvudbry tjena mitt fädernesland, det ock till mina döddagar blifver mitt uppsåt, att i alla måtto göra mig dertill skicklig; likväl, som jag är så lycklig att vara en förmögen man, som rikligen kan subsistera af mig sjelf, så har jag gjort mig samvete att söka brödet undan dem, som måste tjena för deras uppehälle. Jag hafver fördenskull utvalt att vara en landtman, men på sådant sätt, att, när jag med flit och upptänksamhet idkar mitt jordbruk, jag är inte mindre omtänkt att dagligen kunna göra framsteg i alla nyttiga vetenskaper och att kultivera mitt sinnes gåfvor, på det, när påfordras, jag både på riksdagar kan gå riket tillhanda med trogna rådslag och eljest strax träda uti hvad tjenst som man af mig skulle vilja fordra.

Jag bör likväl berätta er, herr amiral, att öfverheten före min utresa gifvit grefve Hurtig och mig en vårt stånd anständig karakter; den nåden sökte jag inte, men tog den dock emot med all underdånig vördnad och erkänsla, dels för det att jag dymedelst får tillfälle att göra hos vår nådigste öfverhet uppvaktning, att således städse kunna vara i dess åtanka, dels ock emedan, efter våra tiders skadliga vana, någon karakter är oundgänglig uti samqväm och det hederliga namnet af en rätt landtjunkare nu beklagligen inte gifver särdeles anseende, fast jag måste göra mitt grannskap den rättvisan och tillstå, det vi endast göra värde af hvarandra, efter som den ena öfvergår den andra i förstånd, dygd och redlighet, och inte efter den stämpeln, som en fullmakt slagit på någondera af oss.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Ert fattade beslut är berömligt, herr baron, och jag spår förut, att I ej länge får derutinnan framhärda; ert fädernesland, baron Stadig, lärer snart behöfva slika män som I. Men er kusin, grefve Hurtig, hvar är han engagerad?

Baron Stadig. Min kusin är ej vidare kommen än