raisonnera härom; jag har ännu ett skäl, som är oöfvervinneligt.
Baron Stadig. Tör jag fråga, hvad det är?
Fru Lotta. Jo, att jag vill så, att jag blir dervid, och att den, som mera talar härom, gör mig alldeles inte till viljes.
Baron Stadig. Min nådigste fru.
Fru Lotta. Jag hade aldrig kunnat tro, att baron Stadig skulle vilja förtreta mig.
Baron Stadig. Jag ber, hör mig.
Fru Lotta. Stig upp först, baron Stadig, och tala sedan så mycket er behagar. Släpp man min hand lös, jag vill stå qvar. Det kan vara lik mycket, hvar jag är, som det är lika mycket, hvad I vill säga.
Baron Stadig. Min skönaste fru, jag tager himmelen till vittnes, att det första ögonblicket, jag hade den lyckan att se er, era fullkomligheter så intogo mitt hjerta, att I sedermera enväldigt ägt alla mina tankar, och att I varit all min längtans ädlaste och endaste mål. Jag visste ej då, att min kusin grefve Hurtig var i lika tillstånd med mig: han har sagt mig sådant först i dag; men ack! han förtälde mig tillika den lyckan, han hade, att I, min sköna fru, ej var honom ogunstig. När jag för några timmar sedan hade den äran att tillika med honom göra hos er min uppvaktning, bekräftade er vackra mun min kusins lycka och betog tillika mig allt hopp om min.
Sedermera är denna för min kusin bedröfliga händelsen mellankommen, som tyckes hafva ändrat ert sinne och hotar honom med förlust af en stillhet, som han borde skatta för den aldra största i hela verlden. Jag vore en skrymtare, om jag ej tillstode, att hvad som således händt mig ingalunda bedröfvar; men så ville jag ej profitera af min kusins olycka, så länge något hopp vore, att densamma kunde afböjas; ja, jag hafver äfven trott min skyldighet fordra att, så mycket möjligt vore, dertill contribuera. I detta uppsåt, min skönaste fru, och inte till att förtörna er, har jag velat hos er intercedera för min olycklige kusin; I har afslagit min bön, ert fattade beslut emot honom är oföränderligt, I har förklarat allt förebedjande onödigt och fåfängt. Jag har således intet att reprochera mig sjelf, ja fast emot mig sjelf, min egen kärlek, ja min egen lycksalighet hafva sökt, i anseende till min kusin, fullgöra allt, hvad både vårt skyldskapsband
