Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/374

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

366

en gång satt sig före. Jag har dessutom försvurit att i slika mål som dessa någonsin mer bruka min faderliga myndighet, sedan det en gång har lyckats mig illa. Allt det jag kan göra för grefve Hurtig, är att ynka honom och att önska honom bättre lycka med en angenämare flicka än min Lotta.

Baron Stadig. Den får han inte, om han reser hela verlden omkring; men, herr amiral, jag ber ännu en gång.

Amiral Enterfelt. Bed inte, baron Stadig, bed inte. Saken är ogörlig. Om I vill, så gå sjelf och bed min Lotta; men I må tro gubbens ord, I lärer intet uträtta. Här kommer hon. Gör nu ert bästa.




Tredje inträdet.

Amiral Enterfelt, Baron Stadig, Fru Lotta, Fröken Gladlynt.

Amiral Enterfelt. Min Lotta, jag har berättat baron Stadig, huru du misstyckt den händel, grefve Hurtig började med mig på kaffehuset, och att du fullt och fast satt dig före att alldeles utslå hans frieri.

Fru Lotta. Min vördnad för er, min kära far, den omtanke, jag bör hafva för min egen sällhet, och en svuren dyr ed förbinda mig oemotsägeligen till ett beslut, som jag aldrig ändrar.

Baron Stadig. Men, min sköna fru, huru snart kan en ungdom förse sig! Fel, som af hastighet begås och hvartill ingen arghet är ursprung, böra så mycket snarare hos dem förlåtas, som gemenligen de ädlaste gemöterna[1] hafva de hastigaste rörelser.

Fru Lotta. Ädla gemöten, baron Stadig, böra kunna styra sådana hastiga rörelser, ett sundt förnuft kan alltid hålla dem i tygeln.

Baron Stadig. Sådant kommer med åren och förfarenheten, min vackra fru.

Fru Lotta. Innan de åren och den förfarenheten kommer, kan så mycket ondt redan vara gjordt, att det inte mera står att rättas. Men, herr baron, låt oss inte längre

  1. Gemöt = sinne, ande.