Sara. Men likväl vill jag inte utslå en så vacker herres tillbud.
Junker Torbjörn. Så tag mig i hand, jungfru Sara Lotand. Och ifrån den dagen är du en af mig utkorad fru till Stollebo och till all min egendom. (Stiger fram och kysser henne.) Jag var inte för hastig nu, hoppas jag?
Sara. (Niger.) Åh nej, kära Junker. (För sig sjelf.) Fy, huru han luktar af tobak! Men man får inte se en gifven häst i munnen, har jag hört.
Alla. Vi önska er lycka, junker Torbjörn, mycken lycka, jungfru Sara Lotand.
Truls. Kära Junker, nog har Ni fått hustru nu, kan tro; men Ni måste ock tänka på er Truls stackare, som nu har i fyrtie år måst ligga allena, och är ändå så förfaselig mörkrädder.
Junker Torbjörn. Jag glömmer dig inte, Truls; jag har länge ämnat dig Ingri der hemma till hustru.
Truls. Ja, junker, jag har fuller länge varit rädder för det. Om I ger mig kött, hör Ni, så måste I ock ge mig bröd, en god bondgård, kära junker; Ingri har fuller förtjent det af er och mera ändå, och jag med, det vet Ni väl, junker. (Till Sara.) Kära välborna jungfru, efter Ni skall bli min junkers fru, som jag märker, så var nu så nådig och lägg ett godt ord till för Ingri och för mig. Hon är en så tjenstaktig piga, vet Ni. Ja, junker kan inte neka det, tror jag.
Sara. Om I inte tar det illa upp, min kära junker, så ber jag rätt mycke för Truls.
Truls. Än för Ingri då, välborna jungfru?
Sara. För begge. Kära junker, hjelp dem!
Junker Torbjörn. Hör, Truls, på min tillkommande frus ödmjuka begäran så skänker jag dina efterkommande mitt goda frälsehemman Tjärtomta med alla dess ägor och herrligheter.
Truls. Mycken tack, kära junker, mycken tack, väl- borna jungfru!
Lasse. (Ser på Måns, gör grimaser.) Stackars löpare Måns, har du nu mist din fästmö? Fy, gråt inte, din fleper! Du kan få dussintals igen, som äro dig lika trogna, som denna var.
Måns. Nej, det är fuller du, monser Fransos, som har fått en alnslång näsa nu: du mente, du hade mamosell Sara
