FÖRSTA AKTEN.
Första scenen.
Fru Rangsjuk (ensam). Nå, jag må undra, hvar min man håller så länge till. Han lofvade mig, när han gick bort, att vara hemma igen klockan half fem, och jag tror, att hon redan är fem slagen. (I detsamma ser hon på sin klocka, och sedan säger hon:) Ja, jag ser, att hon rätt nu är half sex. Jag vet inte, huru det kommer sig, att tiden alltid är så lång, när man har något behagligt att vänta på; och kan jag väl säga, att jag, alltsedan vi blefvo gifta tillsammans, ej någon gång mins, att jag så mycket längtat efter honom som nu. Men det hjelper inte. Kommer han man igen med väl förrättade ärender och med fullmakten i händerna, som jag hoppas, så kan det just ej så mycket komma an på en half eller hel timme förr eller senare. Jag har ändå orsak att fägna mig deröfver, att jag kunnat komma med saken så vida, hon nu är, som ej kostat mig någon ringa möda; ty jag vet bäst, hvad svårighet jag haft, innan jag kunnat öfvertala min man till att söka någon tjenst. Jag har arbetat derpå fåfängt i många år; men som han nu ändtligen såg, att han inte hade någon ro för mig, så har han inte allenast låtit förmå sig dertill, utan jag märker ock, att han är nu äfven så pickhågad på tjenst, heder och anseende i verlden som jag. Ty han vågar allt hvad han någonsin kan derpå. Se, så måste en förståndig hustru veta att umgå med sin man till att kunna få honom hvarthän hon vill. Kan det inte ske på det ena sättet, så måste det, ehvad det ock lider, ske på det andra, ibland genom smek och vänlighet, ibland åter igen derigenom att man ställer sig stundom något allvarsammare, stundom ock som vore man bedröfvad öfver hans ringa vänskap eller kärlek för henne, eftersom han inte vill gifva henne det profvet deraf, som hon åstundar. Tro mig säkert, han måste väl, om han vill eller inte, omsider gifva tappt; och vill jag inte ge stor tack för den hustru, som inte förstår att i rättan tid ömsom om hvarannan bruka dessa och flera sådana små konster till att leda sin man. (Hon ser åter igen på sin klocka.) Tiden lider