390
allt mer och mer, ser jag, och måste han väl rätt nu vara här. (Hon går litet af och an, och efter något dröjsmål säger hon:) Ja, när jag rätt tänker efter det tjenstlösa tillstånd, hvari min man hitintills så många år bortåt varit, så må jag väl undra, att jag så länge dermed kunnat härda ut. Det är likväl svårt att, i hvad förnämt lag man kommer, alltid vara den sämsta, som skall sitta nederst, och att se så många unga tossor klifva öfver en gammal hederlig fru, bara derför att deras män kunna ha den eller den tjensten eller karakteren, som kanske ibland är ringa nog i sig sjelf. Nej, sådan harm och förtret skall, som jag hoppas, inte mera hända mig; och ville jag heldre alldeles vara ur verlden än lefva i henne med så ringa heder och anseende, som jag hitintills måst göra. Men se der, hvar han ändtligen kommer!
Andra scenen.
Jesper Mes, Fru Rangsjuk, Truls.
Fru Rangsjuk. Välkommen tillbaka, min vän! I kan aldrig tro, hur lång tiden blifvit mig, innan jag fått se er igen.
(Medan hon säger detta, torkar Jesper af sig svetten i ansigtet med ärmklädet och ställer sig, som vore han mycket trött. Truls gör så med som herrn.)
Jesper (säger sedan:) Hå hå! Det kostar på, märker jag, för den, som har något att söka och drifva igenom. (Till fru Rangsjuk.) Ja, min vän, det är nu ändtligen så vida kommet, att jag fått den Öfverdiktatörstjensten, som jag, efter er åstundan, så länge anhållit om. (Pustar några gånger.)
Fru Märta. Nå, så är det då ändtligen en gång bestäldt! Det fägnar mig mer, än jag kan säga’t. (Visar sig öfvermåttan fägnesam och nöjd deröfver, och i detsamma springer hon hastigt till och skall taga Jesper i famn, men är så förvirrad, att hon i stället för Jesper får Truls om halsen, som visar sig deröfver mycket glad och tar henne i famn igen.)
Jesper. Holla, holla, Truls, var inte så näsvis! (Åt henne:) Eller hur är det fatt, min vän? Jag tror, att Truls får tacken, sedan jag haft mödan.
Fru Märta (irrtar sig[1] strax igen och märker, att hon
- ↑ Irrta sig = sansa sig.
