392
Jesper. Ja, det är fullt allvar. Och önskar jag er alltså nu lycka till detta hederssteg.
Fru Rangsjuk. Jag gratulerar er tillbaka, min vän, och tackar er öfvermåttan för allt det besvär, som I härföre haft, hvilket jag ock alltid skall veta så mycket mer att erkänna, som jag är försäkrad, att I detta gjort till en stor del af vänskap och kärlek för mig. Ett är bara ännu, som jag vill begära af er: det består deri, att I inte vill hafva den tanken om mig, att jag öfvertalt er till att söka denna tjensten för någon sådan fåfängas skull, som plägar gemenligen regera andra qvinfolk; och är jag rädd, att medisanta menniskor och elaka tungor kunde nu häraf taga sig tillfälle att beskylla mig derför. Men jag tröstar mig ändå dermed, att I, min vän, och andra flera, som rätt känna mig, veta bur långt mitt sinne är ifrån sådan fåfänga. Vore jag så sant fri ifrån andra svagheter, som jag är ifrån äresjukan, så vore jag visst en lycklig menniska, och må jag bekänna, att jag i mina ögon aldrig funnit något vederstyggligare, än när en menniska, som i sig sjelf ändå inte är annat än ett mycket ringa ting, ej något annat tänker på och traktar efter än att häfva sin jordklimp högt upp och att göra sig stor öfver andra, som äro så goda som hon. Ty detta har jag oftare sjelf erfarit och förargat mig öfver, än jag har velat låta er märka.
Jesper. Åh, min vän! Hvad behöfver I att göra mig dessa föreställningar? Nog känner jag er bättre, än att jag skulle ha sådana tankar om er, att I gör någonting för en blott fåfängas skull. Jag vet väl, att I har mera förnuft än så.
Fru Rangsjuk. Ja, min vän, detta är ej första gången, som jag sagt er mina rätta tankar om den fördömda äresjukan, som plågar folk denna tid. Men så är med allt detta ändå ej min mening sådan, att man skall gräfva ned sitt pund här i verlden, utan att man snarare bör så laga, att det åtminstone må väga så mycket som andras, om icke mer, och så mycket någonsin möjligt är.
Jesper. Det förstår sig.
Fru Rangsjuk. Men å propos, min engel, säg mig, hur slår det till med den andra angelägenheten, hvarom vi sist taltes vid? Är något hopp att kunna drifva den så väl igenom som denna?
Jesper. Åh, jag förstår! Det lär vara angående förbättringen på karakteren för mig. Eller hur, är det inte så?
