misstagit sig.) Nå, så har jag aldrig sett maken! Jag tror, att jag varit så ifrån mig sjelf af glädje, att jag i hastigheten tagit miste och gifvit Truls det famntag, som jag ärnat min man. Tvi vare den skammen, att jag så förnedrat mig! Och vet jag inte, hvem som har folat dig, din stygger, hit, som då alleständs skall vara med.
Truls. Kära fru, var inte ond på mig! Frun såg ju nu på stunden sjelf, att jag kom hit med herrn på mina egna ben och fötter, ja men gjorde jag så. Och inte rår jag för famntaget, jag fick, ty frun gaf mig ju det af eget bevåg, förrän jag visste ett ord deraf, och utan att jag bad henne något derom.
Fru Märta. Ja nog vet jag, att dig aldrig fattas svar. Packa dig fort bort, din lymmel ! Jag kan ej tåla dig mer för mitt ansigte. — Nå, jag kan inte annat än skratta åt mig sjelf. Aldrig lär Truls utaf en sådan fru, som jag nu är, fått något famntag förr.
Truls. Jag vet inte, hvad frun nu är för en fru, eller om hon nu är någon annan än förr. Men det vet jag, att jag här om dagen fick ett famntag af vår Malena, som jag tyckte äfven så mycket om, och kanske ännu mera än detta.
Fru Märta. Nej, hör på den ovettiga[1] bängeln, som förargar mig allt mer och mer med sitt snack! Kära min vän, befall honom, att han packar sig sin väg. Vi hafva ändå nu något annat att talas vid, hvarvid han ej just behöfver vara tillstädes.
Jesper. Ja, Truls, gå man din väg så länge. Du har nu ej här något att göra.
Truls. Väl, herre, det kostar mig äfven så litet omak att gå ut, som då jag kom hit, och jag går alltför gerna härifrån, för jag är rädd, att hon torde misstaga sig ännu en gång på mig, och då vore jag värre deran. (Går ut.)
Tredje scenen.
Fru Rangsjuk, Jesper Mes.
Fru Rangsjuk (med nöjd min). Men säg mig, min vän, så är det då allvar, att I fått denna Öfverdiktatörstjensten?
- ↑ Ovettig = vettlös.
