rätt nu ej få något ord mera fram. Jag såg en alltför elak syn, som skrämde mig.
Jesper. Nå, säg då fram. Hvad har du sett för slag?
Truls. Jo, herre, här var en karl, som bultade på porten. När jag lät upp, såg jag, att han bar rep på den ena axeln, och då blef jag så illa vid, att jag strax slog porten igen och lät honom stå der. Ty jag kunde i hast ej annat finna, än att den karlen måtte vara antingen en sådan, som brukar att hänga upp folk, eller som var sjelf dömd till galgen, eftersom han bar märket deraf med sig.
Jesper. Åh, jag tror du är galen, Truls! Hvad skulle väl sådant folk, som du talar om, göra här?
Truls. Ja, det vet väl hin, herre. Men det är visst, att han skrämde mig alltför mycket.
Jesper. Men talade då karlen något med dig?
Truls. Ja, herre, sedan jag hade slagit igen porten för honom, frågade han utanföre, om herrn och frun voro hemma. Men jag svarade honom inte derpå, utan gick ifrån porten, och som jag tyckte, så gjorde han så med, och glad var jag, att jag slapp’en.
Fru Rangsjuk. Nå, nu kan jag märka, hur denna saken hänger tillsammans. Kom vads, att någon af våra vänner skickat en lakej hit i något ärende till oss, och att det varit den, som skrämt Truls, efter han lär haft snören på axeln, som folk af kondition brukar att ha på sina lakejer.
Truls. Nej, kära fru, det var inga snören, utan rep så tjocka som min arm.
Fru Rangsjuk. Åh, inte! Men du lär i häpenheten tyckt dem vara tjockare, än de i sig sjelfva voro.
Jesper. Ja, utan tvifvel lär det så vara, som I säger, min vän, att någon främmande lakej varit här och sökt oss. Men hur kommer det sig, Truls, att du är så rädd för rep? Det ser ut, som du hade elakt samvete.
Truls. Nej, herre, jag har inte något elakt samvete; men rep har jag ändå i alla mina dagar inte kunnat tåla för min död. (Låtsar vilja gå bort, men betänker sig och kommer tillbaka.) Ja, det är sant, jag hade så när glömt berätta, att litet förr än den karlen med repen var här, så var här en annan utan sådana rep, som också frågade efter herrn och frun.
Jesper. Hvad var det då för en?
Truls. Jo, herre, han var skickad ifrån doktorerna.
