sin pipa. Hör, min dotter, gå du emellertid ut, tag Malena med dig och beställ om det, du vet väl. Jag kommer rätt nu efter. (De gå ut.)
Sjette scenen.
Fru Rangsjuk, Jesper Mes, Birger, Fader Jöns, fogden, Knut, kusken, två lakejer.
Knut. Som jag är herrns och fruns kusk, så skall jag berätta, att vagnen nu är helt och hållen färdig, och att intet mera fattas, än att vagnmakaren får sin betalning, då vi kunna få hemta honom hem.
Jesper. Det är väl. Jag skall strax beställa om penningarne dertill för honom.
Fru Rangsjuk. Ja, min vän, var så god och skynda er dermed, för jag har några rätt angelägna visiter att göra i stan, som ej kunna skjutas längre upp, och I vet, att vår andra vagn inte mer af oss kan brukas, utom i nödfall. Men hvad har vår fogde, fader Jöns, för godt att säga?
Fader Jöns. Jag skall bara berätta, att Anders Matsson, som sitter på Granskogshemmanet, är nu så alldeles afsigkommen, att han omöjligt mäktar att sköta hemmanet mer, och om herrn antingen inte hjelper honom på något sätt eller ock snart skaffar någon annan åbo dit i Anderses ställe, så lär hemmanet så alldeles både till bruk och byggnad förfalla, att herrn lär ha svårt vid att få någon åbo dit, utom på frihetsår[1].
Jesper. Kära Jöns, bry mig nu inte med sådana saker. Jag har nog bryderi och utgifter, hvad heller är.
Fru Rangsjuk. Och jag undrar, att folk kan vara så obetänksamt att komma framsläpandes med sådana lumpna saker, när de se, att man är sysselsatt med det, som angelägnare är.
Birger (skrattar). Ha, ha, ha! (Röker sin pipa.)
Knut. Nu skall jag mera säga, att jag ännu inte fått vagnsselarna färdiga, och det våller den klutaren[2]
