egendom der, utan tagit sig i det stället en tjenst och således förbytt sin förra ro och välmåga i mycken oro och kanske i vidlyftigheter med på köpet.
Fru Rangsjuk. Men om ock så vore, att landtlefvernet hade så mycken ro och förmon med sig, tycker min svåger derför då, att den gör väl, som helt och hållet abandonnerar sig dertill och således är mera mon om sin egen ro än om rikets tjenst?
Birger. Jaså, det var en annan sak, hvarpå jag inte just så kan i hast svara. För hvad rikets tjenst angår, så har jag aldrig velat befatta mig dermed, utan låtit andra göra’t, som varit bättre fallna dertill än jag. Hvaremot jag bara brytt mig om min lilla jordtorfva och skött den det bästa jag kunnat, eftersom jag märkt på mig, att jag till landet, mest varit hågad och fallen. Och denna torfva har inte heller varit otacksam, utan rikligen födt mig i mina dagar och flera med mig, som jag deraf skaffat födan. Men till att likvisst någorlunda svara på min fru svägerskas fråga, så vill jag säga det, att den, som bara för sin egen ro eller för lätjas skull sätter sig ned på landet, är äfven så straffvärdig som den, hvilken en blott äresjuka drifver till att söka tjenst. Och efter vi nu komma att tala härom, så tycker jag, att det är mycket illa, att tjenst- eller rättare sagdt rangsjukan tagit så mycket hos oss öfverhanden, att den rätt nu ej mera hålles för en ärlig karl, som ej är i tjenst. Och som således alla utan åtskilnad nödvändigt måste skaffa sig tjenster, så händer derigenom, att ofta mången, som eljest hade kunnat blifva till exempel en god landthushållare, blifver en oduglig betjent[1] i riket. Och tro mig säkert, att riket skulle vara långt bättre betjent dermed, om det öfverallt vore försedt med goda och dugtiga landthushållare än med en myckenhet af sollicitanter vid lediga tjenster, hvilka till en stor del söka att få ligga riket till last, eftersom de ej hafva lust att på annat anständigt och lofligt sätt både föda sig sjelfva och derjemte gagna riket. Denna saken kunde med många skäl bevisas, men jag finner det ej vara tjenligt eller nödigt vid detta tillfälle.
Fru Rangsjuk. Jag passar ej heller på att höra dem, utan märker väl, hvarpå min svågers resonnementer gå ut, och som jag tycker, så vore bäst, att hvar och en brydde sig om sig sjelf och ej bekymrade sig så mycket om andra.
- ↑ Betjent = tjensteman.
