418
Birger. Finner då min fru svägerska sig hafva någon orsak att ta’ det till sig, hvad jag nu sagt? Kanske också att det i somt torde vara applikabelt; och till att ännu tydligare säga min mening, så kan jag försäkra, alt det gjorde mig hjertligen ondt, när jag fick höra, att min bror fått denna nya tjenst, och att jag aldrig hade rådt honom dertill, om han tagit mig till råds i den saken. Ty jag ser förut, att han aldrig har kunnat göra sig och de sina större otjenst än just härigenom, och vill jag önska, att fogdens spådom ej på slutet måtte sannas.
Fru Rangsjuk. Gör er ingen fåfäng oro, min svåger, för oss och vårt väsende.[1] Vi hoppas sjelfva det bästa, och att det torde bättre lyckas, än min svåger föreställer sig.
Birger. Det vore så mycket bättre. Men nu är min pipa all och diskursen med. Derför vill jag nu bjuda farväl och tacka för mig. (Går ut.)
Fru Rangsjuk. Förstår I inte, min vän, att det är bara af jalousie som gubben resonnerar? Ty han förtryter, att I, som är yngre brodern, har fått en så hederlig tjenst, och att han är ännu allt detsamma, som han alltid förr varit.
Jesper. Åh, det förstår sig, min vän. Nog kunde jag strax märka det. Men det hjelper inte. Det var ändå väl, att han visste gå sin väg igen. Nu måste vi väl hvar för sig beställa om, att vi få våra saker och vårt ekipage färdigt och i sin ordning. (De gå ut.)
TREDJE AKTEN.
Första scenen.
Ingeborg, Malena.
Malena. Ja, min kära Ingeborg, del är visst sant, som du säger, att vi hafva ingen annan än vår goda fru att tacka för all den lycka, hvari både du och jag nu så oförmodligen kommit.
Ingeborg. Ja, visserligen är det en hjertans fru! Tänk
- ↑ Väsende = existens.
