420
Malena. Hå, då vore vi alltför otacksamma, om vi inte skulle göra vår hjertans goda fru så mycket till viljes! Hon har ju hedrat oss, derför böra vi ju hedra henne och hennes dotter igen. Och dessutom låter det ju hederligare både för dig och mig, att du är kammarjungfru hos en ers nåd och jag hos en fröken, än om vi vore kammarjungfrur hos en slätt och rätt fru och mademoiselle. Men hör, min kära du, jag tycker, att du inte satt ditt nattyg[1] rätt på dig, och att det sitter litet snedt. Kanske det betyder, att du i dag får se något kärt.
Ingeborg (småler). Alltid kommer du fram med sådana små fyrkanterier[2]. Men allvar likväl, sitter det inte rätt på mig?
Malena. Nej, som jag säger. Och sedan har ditt nattyg en bubbla mer på den venstra sidan än på den högra. Ingeborg. Det kommer bara deraf, att hennes nåd så skyndade, innan jag fick jungfrukläderna på mig i jåns, att jag inte hade tid att se så noga efter allt, och se’n är jag inte heller så van vid att kläda på mitt hufvud på detta sätt, att jag ännu kunnat få rätta handlaget dertill. Men säg mig, min du, hur har du fått allt så i ordning på ditt hufvud? Jag tycker, att det allt sitter rätt som det bör göra på dig.
Malena. Det är mig okärt, att det inte sitter litet snedt på mig med, för då kunde jag ha samma hopp som du att också få se någon god vän i dag. Eljest skall jag säga dig, att jag nu varit så länge hos min fröken, att jag väl kunnat lära sätta på mitt hufvud. Men säg mig eljest, hur tycker du, att detta slags nattyg, som jag nu har på mig, kläder mitt ansigte?
Ingeborg. Hå, det vet du väl, din fjolla, att ett vackert ansigte kläder allting väl, och särdeles ser den lilla mouchen, som du har på venstra kindbenet, rätt väl ut.
Malena. Säger du det, din lilla stygga? Men vill du tro, att fontange[3] klär mig ännu mycket bättre än nattyg? Men jag hade inte tid i jåns till att kläda mig dermed, för det är så mycket pjås med det krusade håret, att jag omöjligen kunde hinna.
Ingeborg. Ja, det har du rätt i. Jag tror, att
