fontange kläder alla menniskor bäst. Eljest ha de ock ett slags nymodiga nattyg, som de fått ifrån det landet, der de få vin ifrån. Dem tycker jag rätt mycket om.
Malena. Hå, jag förstår! Du menar visst Wienska nattyg, är det icke så?
Ingeborg. Jo, just dem. Och jag tror, att ett sådant skulle klä mig väl.
Malena. Din toka! Om du visste, hur väl det nattyget klär dig, som du har, så brukade du aldrig något annat. Jag skall bara sätta det rätt och ändrat lite vättans.[1] (Hon lagar henne om i hufvudet.) Se så, nu är du så täck i mina ögon, som någon kan vara. Jag tycker bara, att ett blått band skulle kläda dig bättre än den färg, du nu har.
Ingeborg. Säger du det, min du? Det kan jag snart skaffa mig. Det kostar bara ett ord till hennes nåd, så får jag det strax.
Malena. Ja, gör det, för tro mig, att den färgen kläder dig bäst, äfven som den röda mig.
Ingeborg. Men, min engel, det värsta med denna jungfrudrägt är det ledsamma snörlifvet, för det plågar mig mer, än jag kan sägat.
Malena. Ah lappri! Det går väl öfver. Jag säger detsamma som du, att det trycker mig väl något. Men när man blir van dervid, så är det ingenting. Tro mig, att ingenting ser bättre ut än ett väl gjordt snörlif på en välvuxen kropp, och deröfver en vacker lifklädning. Denna drägt har jag satt mig före att bruka, så länge jag är ogift. För utan att skryta, så kan jag väl säga, att jag är så väl växt, som något fruntimmer kan önska sig att vara’t. Men se, hvad är det för en kavaljer, som der kommer?
Andra scenen.
Malena, Ingeborg, Truls (i bokhållarekläderna), Skrifvaren.
Truls (yfver sig i sin nya drägt, går mycket tankfull af och an på teatern, ta’r upp sin dosa och snusar några gånger. Emellertid retirera sig jungfrurna något på sidan. Ändtligen säger Truls till
- ↑ Lite vättans = lite grand.
