436
vara, och hoppas, att det skal] så bli med oss, att hon skall älska mig tillbaka igen.
Mademoiselle Lovisa. Nej, herr grefve, hoppas inte det, för det kan jag ändå aldrig göra. Herr grefven må inte tro, att jag är så förlägen om[1] till att bli grefvinna eller att få rang, att jag skulle gå bort och . . .
Fru Rangsjuk (faller henne i talet.) Nu orkar jag inte längre höra ditt bjebb och ditt snicksnackeri, Lovisa, utan nu befaller jag dig, att du tiger stilla; för det är bättre än att tala så fjolligt och barnsligt, som du nu hela stunden bortåt gjort. (Till grefve Valentin.) Jag ber, att herr grefven inte rättar sig efter hennes tal, för hon förstår inte sjelf sitt eget bästa, utan låt mig man råda, så skall hon väl komma på rätta vägen, och dit jag vill ha henne. Det skall inte ha någon nöd.
Grefve Valentin. Åh, min nådiga fru, jag säger ännu, som jag sade i jåns, att unga fruntimmer ställa sig ofta emot deras inklination tvära, men sedan låta de väl tala vid sig, och inte äldre än jag är, så har jag redan uppleft många sådana exempel.
Lakejen (som i början af denna scen gick ut till kusken, kommer i detsamma in igen och säger till grefve Valentin afsides:) Herr grefve, här är nu återigen den der köpmansdrängen, som har lupit så länge efter grefven, och kräfver betalning för herr grefvens kläder och för våra livrérockar.
Grefve Valentin. Jag tror, att den karlen är rasande och besatt, som så förföljer mig, hvart jag tar vägen. Säg honom, att han drar ända till fanders.
Lakejen. Men, herr grefve, han lyder mig inte och säger, att han inte vill . . .
Grefve Valentin. Men är du galen, att du talar så högt? Ser du inte, att här är annat folk tillstädes?
Lakejen (kontinuerar.) Ja, jag säger, att han inte vill gå bort, förrän han fått penningar, så att han . . .
Grefve Valentin. Tyst, säger jag dig, din bälghund! Vet du inte hut att tala så i folks närvaro?
Lakejen. Ja, herre, jag skulle också be om mina kostpenningar, som jag på så lång tid inte . . .
Grefve Valentin. Håll mun på dig, din tölp! Och gå ned och säg åt kusken, all han gör sig färdig, för jag kommer strax efter.
- ↑ Förlägen om = angelägen om.
