Mademoiselle Lovisa. Har herr grefven så brådtom? Vill han inte göra oss den äran att bli här litet längre?
Grefve Valentin. Hur då, min fröken? Hur vet hon, hur snart jag vill gå bort?
Mademoiselle Lovisa. Jag hörde, att herr grefven befalde kusken hålla sig färdig.
Grefve Valentin. Hon måtte antingen ha mycket goda öron eller ock vara temligen förveten, om hon hört hvad jag talade med min lakej.
Mademoiselle Lovisa. Åh, herr grefve, förvetenheten var just inte så stor, och fick jag ingenting annat höra, än hvad jag förut väl visste.
Fru Rangsjuk. Nå, hvad är det då för snack igen på färde? Har du inte hört, Lovisa, att jag befalt dig att tiga?
Mademoiselle Lovisa. Jo, jag har så, min mor, och skall jag gerna tiga, om det än vore fjorton dagar å rad, bara jag nu får tala ett ord till.
Fru Rangsjuk. Nej, det får du absolut inte.
Mademoiselle Lovisa. Tänk, grefvens livrékläder . . .
Fru Rangsjuk (faller henne i talet.) Tig stilla, Lovisa, säger jag dig, och var inte ovettig!
Grefve Valentin. Jag märker, att fröken i dag fått temligen stor lust att tala. Men, min nådiga fru, jag skall hafva den äran att rekommendera mig, efter jag nu inte har tid att vara här längre.
Fru Rangsjuk. Jag tackar herr grefven för den ära, han gjort oss, och ber, att herr grefven inte gör långt emellan[1]. (Vid han går bort, ropar hon efter honom och säger:) När herr grefven härnäst kommer till den hjertans grefvinnan Utangods, så ber jag, att herr grefven är så god och helsar henne tillbaka igen ifrån mig och säger, att jag med det första skall hafva den äran att vara hos henne.
Grefve Valentin. Det skall bli bestäldt. (Går ut på den ena sidan, och Jesper med fru Rangsjuk och mademoiselle Lovisa på den andra.)
- ↑ Inte göra långt emellan = snart förnya besöket.
