Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
37

Skall på nektar följa galla,
 Stormar svalla
Efter någon lugnets tid;
Då man trängtar efter fara
 Att bevara
Himlens nåd och dyra frid?

Vittna dock mitt ömma sinne
 Och derinne,
Du fördolda samvetsgrund,
Om ej glada lofsångsfröjden
 Gick till höjden
För Guds gåfva hvarje stund!

Hos min vän var all min trefnad,
 Och hans lefnad
Var min ljufva tankero.
Intet mot min sällhet vägde,
 Då jag ägde
Dygd och honom i mitt bo.

Hvad ren kärlek mäktar skänka,
 Och man tänka
Kan om vänskap, tro och dygd,
Allt hvad rena själars sämja
 Kan befrämja
Njöto vi fridens skygd.

Ingen lystnad till den flärden,
 Som i verlden
Nu till högsta välde går:
Rikedom och fåfäng ära
 Fingo bära
Namn af stoft i tanken vår.

Minnets längtan, agg och smärta,
 Som ens hjerta
Ur en ljuflig stillhet drar,
Brydde ej vår stilla lefnad,
 Frid och trefnad
Slogo der sitt läger qvar.