38
Ack hur kunde jag mig önska
Att få grönska
Vid så stadig sommartid?
Ödet har ju sagt de orden,
Att på jorden
Gifves ingen stadig frid.
Hvad fullkomlig mognad vunnit,
Allt som hunnit
Till sitt rätta mål och mått,
Måste slut och ända taga:
Skall jag klaga
På en oundviklig lott?
Stilla dig, du djupa smärta,
Att mitt hjerta
Glömma kan den sälla tid,
Glömma kan vår glada hydda
Och den flydda
Paradisiskt ljufva frid.
Glömma kan den korta timman,
Purpurstrimman
Af en herrlig morgonsol,
Hvilken snart i moln gick neder
Och nu breder
Svarta skuggor kring min pol.
Minnets kraft, du grymma plåga,
Som min låga
Ständig sorgeolja ger,
O, att snart din kraft försvunne,
Att jag funne
Minnets smärta aldrig mer!
Nöje i enslighet.
Kom aftonstjerna snart att båda
De bästa stunder af mitt lif.
När tysthet öfver allt får rada,
Då vakna mina tidsfördrif.
