FEMTE AKTEN.
Första scenen.
Bokhållaren Truls, Kusken Knut.
Truls (kommer baklänges in, vänder ryggen åt teatern, men ansigtet dit han kommer ifrån och talar i tillbakagåendet mycket ifrigt med Knut, som kommer in efter honom). Men hur kan du understå dig att vara så näsvis och att göra dig lika nackhög med mig, liksom vi vore lika goda begge? Eller hur ycker du?
Knut. Jag tycker så, att vi alltid förr varit lika goda kålsupare, och att vi tjena en herre. Och fast du nu har hängt den der rocken och peruken utanpå dig, så tycks mig ändå, att du just derför inte har kunnat bli bättre än jag.
Truls. Och jag skall visa dig, din dränglymmel, att jag nu är en helt annan karl än förr, och att du nu härefter hvarken mera får kalla mig Truls eller du, utan »herr bokhållare».
Knut. Hvad, bokhållare du? Nå, nu må jag skratta.
Truls. Ja rätt, herr bokhållare ja. Ja men är jag så. Och jag befaller dig nu, såsom en herr bokhållare, alt du ifrån denna stund visar mig respekt, som en herr bokhållare tillkommer. Ja, respekt skall du visa mig, din lymmel, om du icke vore rasande, säger jag. Ty just derför att jag skall hafva respekt, är jag blifven en herr bokhållare.
Knut. Nå, låt så vara då. Men, om jag får lof att fråga, hvem har då gjort herrn till en herr bokhållare?
Truls. Jag behöfde väl just inte att gifva dig något besked härom. Men dock för vår gamla bekantskaps skull, så skall jag säga dig, att min herre har gjort mig dertill. (Han går litet ikring och ser på sina kläder, ben och fötter.) Åh, se hur dammiga mina skor äro! Hör, Knut, tag strax hit skoborsten och stryk dem rena.
Knut. Hur sade herr bokhållaren?
Truls. Jag sade, att du skall taga en skoborste och göra mina skor rena.
Knut. Och jag råder herr bokhållaren, att han håller sig något litet i huden och inte skenar öfver skaklorna.
