Fru Rangsjuk (stiger upp och säger för sig sjelf:) Nå, nu kan jag väl säga, att allting stöter hoptals till att hedra vårt hus. Jaså, farväl, monsieur grefve Valentin, och understå dig aldrig att komma mer framför mina ögon med en så näsvis begäran, som du härtills gjort, ty här är nu inte allenast en mycket hederligare grefve, än du är, din sloker, utan ock en riddare och en general-riksskattmästare, som vill bli min måg. (Till Leopold.) Jag tillstår, att den, som gifvit ers höggrefliga höga herrlighet detta förslag, har inte mindre varit vän af vårt hus än af honom, emedan min herre och jag skulle räkna oss det för en synnerlig förmon, om ers höggrefliga höga herrlighet skulle ibland så många andra behaga göra reflektion på vår dotter.
Jesper. Ja, det kan jag väl också säga, att det sker oss en mycket stor heder derigenom.
Leopold. Jag tackar herr generaldiktatören och hennes nåd för denna benägna utlåtelse. Men hvad säger då fröken dertill?
Lovisa (utan att känna igen Leopold). Jag tackar ers herrlighet . . .
Fru Rangsjuk (faller henne i talet). Nå, aldrig har jag hört så dumt i all min dar! Du har nu hört denna titel väl hundra gånger nämnas, och ändå kan du inte säga’n rätt. Ers höggrefliga höga herrlighet skall du säga.
Lovisa. Ja, jag beder, att det inte må tagas illa upp, om jag inte rätt sagt titeln. Jag ville eljest säga, att jag tackar för den ära, som ers höggrefliga höga herrlighet nu behagat göra mig, men jag måste beklaga derhos, att eders höggrefliga höga herrlighet kommer för sent, eftersom jag redan lofvat mig bort till en annan, så att jag alltså nu inte mera kan råda om mig sjelf.
Fru Rangsjuk. Nå, har nånsin någon menniska i verlden hört maken!
Jesper. Ja, jag må väl säga detsamma, min vän. Leopold. Det vore mig alltför okärt, min fröken, om det så hänger tillsammans, som hon behagar till att säga. Eljest skulle jag väl tro, att jag är henne så mycket värd som någon annan.
Lovisa. Hvad det angår, så tror jag, att herr grefven inte allenast är värd mig, utan ock den, som är många gånger bättre än jag. Men för den, som jag en gång gifvit mitt löfte till, har jag allaredan fattat en så beständig
