Leopold. Jag har dertill mina stora skäl, som jag vid annat tillfälle skall hafva den äran att berätta.
Fru Rangsjuk. Än om min herre nu skulle göra så, kunde han då likafullt få behålla karakteren och rangen af generaldiktatör, som han nu har?
Leopold. Ja, utan tvifvel, ers nåd. Ty den förmonen kan ingen mera betaga honom, så länge han lefver.
Fru Rangsjuk. Nå, det går väl ändtligen ändå an. Men så mycket är det likväl, att om han nu sätter sig ned på landet igen, så kan han aldrig ha något hopp till att komma högre upp i verlden, än han nu är.
Jesper. Åh, min vän, pass på till att göra flera svårigheter vid en sak, som är oss så fördelaktig som denna! Jag har nog hitintills låtit förföra mig till fåfängligheter, men jag hoppas att för det tillkommande taga mig bättre till vara.
Leopold. Ja, det är allt väl. Men med allt detta är ännu den förnämsta saken oafgjord, och har jag ännu inte hört fröken tala ett enda ord deri.
Lovisa. Hvad herr grefvens begäran angår i anseende till mig, så har jag redan sagt min mening derom, och derifrån går jag inte.
Jesper. Men skall du vara så obetänksam, att du inte skall hafva mera ömhet för dina föräldrar än så? Du ser ju, att deras välfärd dependerar deraf, att du ger ditt samtycke till detta giftermålet.
Lovisa. Det är mig okärt, att mina föräldrar satt sig i det tillståndet, att de inte kunna komma sig före igen utan till att sälja mig bort. Men ännu mycket okärare är det mig, att jag omöjligt kan vara till deras tjenst i detta mål, eftersom jag inte mera är fal eller min egen, utan, som jag redan sagt, hör en annan till. Med ett ord, om jag inte får gifta mig med Leopold, så vill jag lefva ogift i alla mina dar. Och hvem vet, om inte Leopold torde vara i stånd att göra min far och mor samma tjenst, som nu tillbjudes?
Leopold. Jag ser väl, att fröken är oöfvervinnelig, och jag skattar den lyckligast ibland alla, som har haft den förmonen att vinna hennes sinne. Men ännu faller mig något in, som jag måste försöka. Jag ber bara, att jag får ha den äran att tala med fröken ett par ord ensam. (Tar henne vid handen och för henne på den ena sidan af teatern. Afsides till henne:) Men hur är det fatt, min sköna Lovisa? Är det då ert fulla allvar, att I inte känner igen mig?
