Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/472

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

464

Lovisa (mycket tvärt). Hur skulle jag känna den igen, som jag aldrig vet mig hafva sett förr än nu?

Leopold. Det skulle vara mig alltför okärt, om I inte skulle hafva sett mig förr än nu. Men känner I då inte igen Leopold?

Lovisa (ser nogare på honom). O, himmel! Jag tror, att det är densamme! Men hvar hafva mina ögon varit? Och hur har I kommit till att taga på er denna främmande drägten?

Leopold. Det finner I väl att jag allt gjort för er skull, eftersom jag på annat sätt aldrig trott mig till att vinna era föräldrar. Men låt ännu inte märka er, hvem jag är. Sedan, när saken är kommen så långt jag vill, så skall jag väl sjelf uppenbara mig för dem.

Lovisa (till fru Rangsjuk och Jesper). Ja, efter jag ser, alt min fars och min mors välfärd fordrar, att jag emottager denne främmande grefvens tillbud, så har jag nu resolverat mig dertill, efter jag väl finner, att jag ändå inte förr slipper honom.

Leopold. Jag tackar er, min fröken, för den godheten, I behagar betyga mig. (Kysser hennes hand.)

Jesper. Nå, det fägnar mig, att min dotter ändtligen resolverat sig att lyda sina föräldrars råd och befallning.

Fru Rangsjuk. Hon har häri intet mera gjort än sin skyldighet.

Leopold. Men ingen har större orsak att fägna sig öfver frökens resolution än jag. Jag skall också på allt sätt veta att erkänna den gracen, som såväl fröken som herr generaldiktatören och hennes nåd vid detta tillfälle gjort mig. Hvad herr generaldiktatörens affärer angår, så kan han säkert lita derpå, att jag blir vid mina ord, och att jag som en ärlig karl skall hjelpa dem på god fot igen. Och der har herr generaldiktatören min hand derpå. Häremot hoppas jag nu, att herr generaldiktatören och hennes nåd lära behaga uppfylla den kondition, som jag i jåns talte om, att öfvergifva tjensten och bo på deras gårdar igen nu som förr.

Fru Rangsjuk. Denna kondition är väl något svår. Men hvad skall man göra, när nöden är på färde?

Jesper. Ja, min vän, här är nu intet annat till att göra. Och vet jag, att hvad hans höggrefliga höga herrlighet begär, inte har något annat ändamål än vårt eget bästa. För jag finner nu allt mer och mer af egen erfarenhet, att det är sant, som min bror säger, att vi kunde må bättre i vårt land, om inte