Den historiska och politiska visan under frihetstiden.
Den politiska visan äger gamla anor i vårt land, ehuru endast få rester af denna efemära literatur bevarats till våra dagar. Redan under medeltiden visste man att i en »lustig liknelse» om konung Albrekt håna ned denne och hans följe af tyska lycksökare, och man förstod äfven godt att uppskatta den verkan, som fosterländska segersånger ägde på sinnena; man behöfver blott påminna sig Brunkebergsvisan, dikten om Thord Bondes mord, sångerna om Gustaf Vasas underbara befrielseverk m. fl. De strider, som förberedde och åtföljde reformationen i vårt land, aflöpte ej heller utan dylika dikter. Den nitiske biskop Brask lät, då konungen stängt hans eget tryckeri i Söderköping, i Köpenhamn pränta en följd af visor rörande de nya kätterierna, hvilka dikter sedermera spriddes kring i landet »den simple menige man till mycket obestånd». Sjuårskriget mellan Sverige och Danmark framkallade en annan störtflod af bittra niddikter. Erik XIV med sitt lidelsefulla, hämdlystna temperament omgaf sig nästan med en stab af dylika smädeskrifvare, hvilkas arbeten han sjelf ej sällan öfversåg. Så äger man ett bref till Jöran Persson, hvari brefskrifvaren berättar, att konungen sjelf granskat den nya visan om Ronnebys eröfring och derför sänder Jöran Persson en afskrift att »till några tusen (exemplar) tryckas och evulgeras». Mängden af dessa niddikter var så stor, att man t. o. m. ansåg sig tvungen att i den slutliga fredstraktaten införa en särskild paragraf om deras undertryckande. Tvisten om Johan III:s liturgi och ännu mer den förbittrade kampen mellan Sigismund och Carl gåfvo anlednnig till en både rik och etterdrypande visliteratur, hvilken genom den råa, oförsonligt hatfulla tonen måhända utgör det mörkaste bladet i vår vitterhetshistoria. Inför Gustaf Adolfs strålande uppenbarelse tystnade dessa
