Hoppa till innehållet

Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/478

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

470

missljud, och den politiska visan är under hans tid ett enda segerjubel. Men om man af denna diktart fordrar ett lefvande intresse för dagens händelser och de brännande frågorna på statslifvets område, då söker man fåfängt efter en enda politisk visa under 1600-talet. Inrikes angelägenheter blefvo under denna tid sällan föremål för poetisk behandling; skalden hade ej att bjuda på några kraftiga inlägg i tidens riksdagstvister, utan föredrog att med några underdåniga fägnesånger uppvakta de höge herrarne, som betalade hans rimmerier. Och kan man väl undra därpå! I enväldets skugga har den politiska dikten aldrig kunnat slå rot.

De enda visor, som beröra politiska förhållanden, äro de, hvilka äro egnade åt förherrligandet af fäderneslandets segrar. Så äga vi — för att blott nämna några af de vigtigaste — en i folkviseton hållen dikt, skildrande Carl Gustafs djerfva segertåg, och Gunno Eurelius-Dahlstiernas Giöta Kiämpa-Visa om Koningen å Herr Päder, denna trots sin braskande ton likväl så stämningsrika segersång öfver Narva-slaget. Äfven om Carls följande segrar vet den poetiska literaturen att förtälja; men den äger intet ord för alla de namnlösa lidanden, som dessa ofredsår kostat den svenska allmogen. Blott från det sista året af denna olycksregering finnes en gripande liten dikt, som gifver oss en inblick i den menige mans vedermödor; öken tagas i mät för skatten, det sista lammet går åt till en kanna öl, och till råga på eländet kommer värfvaren, som sticker in den stackars bonden i knekthopen.

Så kom frihetstiden. Enväldet var krossadt, folket fyldes af ett nytt, medborgerligt lif, och i dettas spår följde den politiska visan. Vi hafva vid redogörelsen för Dalins verksamhet påpekat och aftryckt några dikter af detta slag, och här återstår endast att tillägga några ord. Dalin är onekligen representanten för frihetstidens politiska visa under dennas tidigare skede. Det är en älskvärd, urban ton, som genomgår dessa äldre dikter. Dalin kunde ännu uppvakta små hatt-fröknar med visor i deras tycke och på samma gång våga att åt deras lika näpna motståndarinnor i mouche och puder skrifva ny text till mössornas partisång Ich denk mir’s. I den högaristokratiska orden Avazu och Wallasis med dess hemlighetsfulla ceremonier var det Dalin, som angaf tonen: