Gustaf III:s tid med dess lojala, bränvinsdrickande Movitzar, hvilka älskade att fjerran från allt politiskt gräl få sitta och supa i fred, oförargliga och nöjda med sin tillvaro. Det finnes en egendomlig, före revolutionen skrifven Bellmanssång, i hvilken de mest olikartade ingredienser äro blandade samman. Å ena sidan har man en fosterländsk förtrytelse öfver de styrandes schacker med landets sjelfständighet och deras falhet för ryska mutor — för örnen, som kom öfver hafvet med vingar af guld — men å andra sidan märker man redan lusten att »förgäta alla lifsbesvär» för nöjet att äta, dricka och vara kär. »Drick och glöm» — det är det hälft ironiska, hälft allvarliga temat:
Låt glömskan få begrafva
En Carl uti sin sand,
Blott minnet af Pultava
I stjerna och i band
Bärs i vårt land:
Drick granne, drick i bott’n, det går
Gutår, gutår,
Det går, gutår.
Slapp örnen öfver hafvet
Med vingar utaf gull —
Ett lejon står i qvafvet
Och stampar i sin mull;
Men jag är full.
Drick granne, drick i bott’n det går
Gutår, gutår,
Det går, gutär.
Denna stämning var troligen ej blott Bellmans egen, utan hade nog spridt sig i vida lager. Då revolutionen 1772 störtade frihetstidens statsskick, helsades också segerherren af ett enstämmigt jubel. Den politiska visan blef åter en underdånig fägnesång, och det gick väl intet år förbi, då ej Bellmans lyra förevigade konungens djerfva bragd och prisade den monark, som förstått att »mildra Nordens trumpna min». Politikens tid var förbi, och en bland Bellmans sista sånger slutar också med det vemodiga löftet, att Hoglands hjelte aldrig skulle från skaldens »krönta» lyra få höra frihetssången ça ira.
Det ligger ej inom gränserna för denna uppsats att skildra, huru missnöjet med Gustafs politik på 1780-talet framkallade en följd af visor, hvilka i hätskhet täfla med frihetstidens, och här är ej heller platsen att redogöra för
