476
de ofta stämningsrika frihetssånger, hvilka i vårt land återspegla den franska revolutionens idéer. I stället må här bifogas en kortfattad inledning till frihetstidens tvenne mest berömda politiska visor, Sinclairsvisan och Hönsgummans visa.
1738 hade sekreta utskottet afsändt en af sina ledamöter, major Malcom Sinclair, till Konstantinopel för att der inleda underhandlingar om en allians mot Ryssland. Hans resa förbereddes i största hemlighet, men denna bevarades ej bättre, än att ryska sändebudet i Stockholm Bestuscheff fick aning om saken och genom mutor förstod att skaffa sig en kopia af det porträtt af Sinclair, som dennes chef ägde. Porträttet afsändes genast till det ryska hofvet jemte underrättelse om den svenska regeringens planer. Det gälde nu för ryssarna att uppfånga underhandlaren och dennes vigtiga depescher. I April 1739 anträdde Sinclair återfärden, under en del af resan följd af turkisk och polsk eskort, men på österrikiskt område — i närheten af Breslau — blef han uppsnappad af den ryska regeringens utskickade, röfvad och mördad. Vid underrättelsen om detta mord ljöd ett hämdeskri öfver hela Sverge. Bestuscheff måste begära regeringens skydd mot de uppretade folkskarorna, och på det ryska kabinettets försök att bortförklara saken fäste naturligtvis ingen den minsta tilltro.
Sinclair hade mördats den 17 Juni 1739, och redan den 21 September hade Censor librorum till bedömande mottagit en visa: Samtal emellan Kon. Carl XII och Majoren Malcom Sinclair uppå Elisæiska fälten i de dödas Rike. På sw. vers, 84 stropher. Censorsjournalen innehåller härom endast den korta anteckningen: Improberadt. Anledningen till denna hårda dom var väl svårligen rent ästetisk. Den svenska regeringen intog nämligen under denna tid en egendomlig ställning till Sinclairs mord. Man hvarken upptog eller afböjde den ryska regeringens ursäkter, utan föredrog att hafva frågan öppen för att i händelse af behof begagnas såsom en lämplig krigsorsak. Ehuru man med nöje såg folkets växande förbittring, vågade man måhända ännu ej att tillåta tryckningen af en så pass krigisk dikt. Men att förbudet ej var så synnerligen allvarligt menadt, visas däraf, att dikten verkligen finnes i ett tryck från 1739.
Den spred sig som en löpeld kring hela landet, framkallande öfverallt hänförelse och förbittring, samt var nog
