480
Inunder hvart ett skuggrikt trä
Gråhårige sig döljde,
Dem nöjet satt uppå sitt knä
Och med sin mantel höljde,
Och gaf dem nektar utur gull
Och dem i kärlek kysste.
Med ett ord sagdt: den ort var full
Af allt hvad ädelt lyste.
»Ack!» sad’ jag, »täcke gubbe! hvad
En sällhet du mig ämnat?
Jag är så hjertans nöjd och glad,
Att jag min får har lemnat;
Säg, får jag icke här med dig
Bakom en buske lefva
Och uti himmelskt nöje mig
Insvepa och inväfva?»
Men han mig svarad’: »Käre håll!
Den här skall bo och bygga,
Han måste först på verldens båll
Slå odygden till rygga;
Ty utaf alla, du här ser,
Är ingen, som ej kämpat,
Den ene mindre, andre mer,
Och henne förolämpat.»
Härvid jag pustad’ ängsligt till,
Men fick ej tid att tala;
Ty sinnet föll mig i en grill
Och alltför ljuflig dvala,
Emot oss kom en täcker park,
Ett Floras mästerstycke,
Der gudarne af frusen mark
Ha’ gjort ett sommarsmycke.
Der stodo lagrar i gevär
Och skillrade för solen,
Derunder växte röda bär,
Som prydde gröna jorden,
