Jag ville rymt tillbaka; men
Han fattad’ mig i armen,
Och sade: »har du då, min vän,
Ej hjerta uti barmen?»
Jag måtte ropa eller be,
Det halp dock intetdera;
Jag skulle in, vi fingo se
I berget gubbar flera,
Dem jag dock alla trodde väl,
Emedan som de viste,
Att de en svensk uppriktig själ
I skrynkne lemmar hyste.
Vi gingo dessa snart förbi,
I våra skumma salar;
Men fingo derpå genast si
Täckt lilje‐klädda dalar
Och lundar af cypresse‐trä
Samt cederprydda höjder;
Vi togos mot af en allé,
Som var af lindar böjder.
En äkta sol med silfversken
Och perlestrålar höga
I klara vassen derpå se’n
Begynte sig att löga:
Hon klädde präktigt guldmoär
Uppå agate‐bergen
Och gjorde himlen klar och skär
I höga safirs färgen.
Beredde fogel‐svärmen nu
Med gäll‐ljudd silfvertunga,
För denna gyllne purpur-brud
Begynte till att sjunga;
Kristallekällan, som utför
Demanteklippan kullra,
Hon vid sin klara uppgångsdörr
Med perle‐böljor bullra.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/487
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
479
