Och handskar utaf samma slag,
Som långt på armen räckte;
Tror knappt manchetten satt i lag,
Den styfva kragen täckte.
Ett tjockt gehäng, tre finger bredt,
Var spändt på blåa rocken;
En gruflig pamp, den mången sett
Nedsabla hela flocken,
Satt, dragen till en tredjedel,
I detta gula bälte:
Och ville ut, ge den sin del,
Som trotsat denne hjelte.
Ibland så steg han upp och gick
Med sina stöflar store,
Som sutto uti krigsmans skick
Och föga blanka vore;
Han hade sporrar uppå dem,
Så stora, att de passa’
Åt sådan fot och karla-lem
Med sina kringlor hvassa.
Sin ganska stora höga hatt,
Den gyllne knappen prydde,
Han på sin krönta hjessa satt;
Se’n stanna’ han och lydde,
Hur kämpavakten skillrade,
Så att gevären slamra’:
Man kunde se, han undrade,
Ho kom till dödsens kamrar.
Strax lättes blanka dörren opp,
En svensker karl framträdde
Med skjuten, sargad hjeltekropp,
Dock miner inte rädde;
Hans ansigt’ var med blod besköljdt,
Nedsabladt, trampadt, slaget,
Och bröstet, som hans hjerta döljt,
Had’ grofva skott intaget.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/491
Den här sidan har korrekturlästs
483
