Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/492

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

484

Hans hjerna satt i håret klent,
Jag ryser det att nämna;
Men glades, att ej är för sent
För himlen sådant hämna.
Han hade spänd pistol i hand,
Liksom han ville skjuta,
Men dödens hårdt åtsnörda band
Befalte’n förr att sluta.

Han helsade på svenskt manér,
Då kungen nådigt svara’,
Och sad’: »Vi känna inte Er,
Hvem skulle I väl vara?»
»Jag är», sad’ han, »en svensk major,
Mitt namn är Malcom Sinclair;
Min själ nu nylig’ af mig for
Från hjertats vrår och vinklar.»

»Hur», sade kungen, »blef du död?
Du tappre krigsbuss store!
Du äst i blod så färgad röd,
Liksom du slagtad vore.»
»Jo», sade han, »Hans Majestät!
En oförskämd Bellona[1]
Har så betalt de trogna fjät,
Jag gått för Sverges krona».

»Ja så», sad’ kungen, »men hör på:
»Hvar var du, när du dödde?»
»Tre mil från Breslau, när en å
Ur mina ådror flödde.»
»Hvem mördat dig?» »Sex ryske män,
Som stulo af mig lifvet;
Had’ jag fått tid, jag dem igen
Skull’ snälla pilar gifvit.»

»Ja så, då slåss vårt Sverge än
Med ryssen uti ifver?»
»Nej, Hans Maj’stät, han är vår vän,
Så sagdt åtminston’ blifver.»

  1. Bellona = krigsgudinna.