42
Så går min tid i hemlig sorg. — Jag drager
Mitt lefnadsok, fast mången det ej ser;
Förfluten tid mitt minne ömkligt gnager,
Och nutid mig osäglig plåga ger,
Och hvad den tid, som kommer, täcks mig gifva; —
Gud vet, hur der mitt öde ock må blifva.
Herde-sånger.
I.
Ack, tystna täcka fågelhop,
Du roar mig ej mer;
Min herdes röst af ekos rop
Mig större hugnad ger.
Jag utan honom ensam går,
Ej hörs hans ljufva röst;
Att jag med klippan tala får,
Är nu min enda tröst.
Min klagan jag för skogen bär,
När luften blifvit sval.
Den mörka skuggan tjenlig är
Att dölja ömma qval.
Här vallar herden sina får
Och gläds åt bergadt hö;
Se’n Damon med min hjord ej går.
Syns den af trånad dö.
Med blomster, som oss våren ger,
Herdinnan pryder sig.
Se’n Damon dem ej plockar mer,
De växa ej för mig.
Jag ofta dalen genomfar
Att söka der min vän;
En sol går bort, min sorg blir qvar,
Ty Damon dröjer än.
