Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/49

41

Ny olycksstorm och nya motgångsvågor.
Jag har ej sluppit utur sorgens svall,
Förr än jag erfar annan art af plågor.
Ack, törnevägen vill ej blifva all!
Hur länge skall jag så bland klippor tråka,
I fåfängt hopp mitt ömma hjerta bråka?

Jag söker ljus bland mörka moln och dimmor,
Men dagen vill ej för min lycka gry;
Jag nyttjar rätt de nåds- och himlastrimmor,
Som brutit in uti min motgångs sky;
Men ingenting vill efter önskan hända.
Allt måste sig till hårdt emot mig vända.

Mitt hjerta, som har varit vandt att njuta
Ett ljufligt värn af ljuflig vänskaps ro,
Måst’ för sig sjelft sin sorg och nöd utgjuta.
Åt hvem skall jag mitt myckna qval förtro?
Ho tager del uti en annans smärta,
Än den som är hopbunden med dess hjerta?

Mitt tålamod af sällsam oro tröttas,
Min dygd blir satt på många härda prof.
En billig harm med tvång och fruktan brottas,
Mitt rena namn blir afund skänkt till rof
Mitt hjerta man med hot och kärlek sticker;
Det tastas an af både hat och smicker.

Jag måste mig i lånad drägt förgömma
Och mot min vana anta lånad färg;
I hjertat hata, men med mun berömma
Och smälta det som tärer ben och märg;
En daglig strid, ett våld på själ och tankar,
Gör att hvar stund jag nya plågor samkar.

När sinnet har i någonting sin föda,
Och hoppets fläkt lifsnöjet glödgar opp.
Då kan man lätt fördraga mången möda,
Som yppar sig uti ens lefnadslopp;
Men hvilket hopp och hvilken tröst skall spisa
För den som ej i minsta ting har lisa?