Der blåst’s alarm, vi gingo på,
Så solen hufvud skaka’;
Och Cronstedt sköt, så bergen blå
Begynte till att knaka.
»Än Düna slag, än Klissow då,
Än Krakau, Lemberg, flera?
Månn’ tappre Svenske bussar blå
Ej der suv’ränt regera?
Augustus måste ju af tron,
När som han såg min klinga?
Och nu .....
Det kan mitt hjerta tvinga.
»Fast mången tyckte, att min sol
Sig berg’de vid Pultava
Och steg inunder mörker pol,
Att låta sig begrafva.
Så tro mig fritt! had’ Fredrikshall
Mitt lif så brådt ej ändat,
Had’ mina grofva styckens knall
Väl nya solar tändat.
»Men nu är fåfängt tala om
De förra friska tider;
Vi veta dock ej huru som
Man nu på jorden strider.
Dock önskar jag mitt Sverige godt,
Jag, som dess konung varit
Och klädt för samma många skott,
När jag i fält har farit!
»Så må då väl, I bussar blå,
I lejon uti Norden!
Lät se, I alltid på er stå
Och ägen norra jorden!
Jag tackar er för hvar en dag,
Jag eder kommendera’,
För I gick på i mina slag
Och veko ingendera.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/503
Den här sidan har korrekturlästs
495
